TUVA

Ja det har hänt en del sedan jag skrev sist. Sist jag skrev skulle jag åka upp till ÖSD för en extra koll av fostervattnet, och där blev jag kvar. Jag hade allt för mycket vatten så de ville inte skicka hem mig, de ville inte riskera att vattnet skulle gå hemma då vi har 18 mil till BB. Så Kenneth fick sätta sig på bussen och komma upp till ÖSD med mina saker samt att de inte visste om de skulle sätta igång mig. Så när vi var på undersökning den 27/10 så sa de att de inte skulle starta mig men att jag skulle vara kvar på BB så fick de se lite senare under veckan. Eftersom vi inte trodde det skulle hända något på ett par dagar så åkte Kenneth hem. Ingen idé att han skulle stanna kvar då de inte skulle göra något.
Men på torsdagen den 28/10 så skulle de undersöka mig igen och då ändrade de sig helt plötsligt och ville sätta igång mig på direkten. Så de stack hål och vattnet forsade samtidigt som 3 läkare höll koll på min mage och bebisens lilla huvud. Jag fick ringa Kenneth vid 10.10 och säga att han var tvungen att skynda sig med bussen som gick 10.25. Han skyndade sig verkligen och hann med bussen. När han kom till BB vid 13.30 så hade jag verkligen ont. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter Kenneth som jag gjorde då. Det var underbart att få hålla hans hand och se hans ansikte. Han var verkligen helt kanon hela tiden och var underbar under mina värkar. Jag däremot var kanske mindra underbar.
Då allt gick väldigt sakta och jag inte tyckte lustgasen hjälpte längre så skrek jag efter epiduralen, jag som absolut inte ville ha den. Men jag kan säga att det var det bästa jag tagit någonsin, det blev verkligen skillnad och värkarna blev väldigt mycket enklare att hantera, men jag kunde inte slita mig helt från lustgasen ändå.
När jag legat där med dropp och värkar och allt som hör till i närmare 15 timmar så hade jag öppnat mig ca 9,5 cm, men lillans huvud ville verkligen inte komma ner. Så efter 15 timmar i plågor av smärta så beslutade de sig för ett kejsarsnitt. Så vid 00.30 började de göra iordning för snittet och jag blev nerrullad till salen där snittet skulle göras. Jag var verkligen så rädd att hela jag skakade, jag vet inte vad jag var rädd för, men det var jag. Men som tur var hade jag min älskling med mig hela tiden. Utan han skulle jag aldrig ha fixat det där.
Själva snittet och när lilla Tuva kom ut kommer jag inte alls ihåg, vilket jag tyckt varit väldigt jobbigt, men det börjar släppa nu. Jag fick ju inte träffa lilla Tuva under hennes 5 första levnadstimmar, då fick hon vara med pappa. Eftersom jag svimmade när lilla Tuva kom ut så fick jag ligga kvar där nere på observation ett tag. Lilla Tuva är förr 01.36 den 29/10 och jag fick hålla henne första gången vid halv 6 på morgonen. Det var verkligen en helt underbar känsla som man inte kan förklara. Så mycket kärlek som bubblade inombords.
På BB stannade vi i 3 dagar sen åkte vi hem till pappa.
Han hade gjort det underbart fint hemma och köpt en fin speldosa till sin dotter i present. Och eftersom jag fyllde år samma dag vi kom hem så hade jag fått blommor och ett fint kort. Sen när vi skulle lägga oss för att sova så fick jag ännu en överraskning. Då ville han prata med mig om något sa han och han friade med världens finaste ring med diamanter. Den är helt underbar och jag är lycklig. Jag har den underbaraste sambon och den underbaraste lilla dotter som finns. Livet kan nog inte bli bättre just nu.

Nu har jag iaf skrivit lite om förlossningen och så....mer uppdatering kommer när jag orkar.